Jag var 13 år och hade precis börjat experimentera med mitt utseende. Alla i klassen pratade om att bleka håret hemma – det var trendigt, billigt och “superenkelt”, enligt min bästa vän som lovade att hjälpa mig. Jag tjatade i veckor på mamma tills hon slutligen gav upp med ett suckande: “Okej, men du får ta ansvar själv.”

Vi köpte ett billigt blekmedel från en lågprisbutik. Redan där borde jag anat oråd – det luktade som rengöringsmedel för avlopp. Men jag ville bli blond till skolans vårfest, så vi blandade pulvret, smetade in mitt mörkbruna hår och väntade.

Efter tio minuter började det sticka i hårbotten. Efter tjugo började det bränna. Jag minns att jag försökte låtsas att det var normalt, men till slut sprang jag till badrummet och sköljde ut allt i panik.

Och där, i duschavloppet, låg det. Tjocka tofsar av mitt hår. Handduken blev gul av blekmedel och min hårbotten… den var knallröd. Jag grät när jag såg mig i spegeln – topparna var vita, mitten orange och hårbotten fläckig med ilsket röd hud och små blåsor.

Dagen efter fick jag åka akut till vårdcentralen. Jag hade fått en kemisk brännskada i hårbotten och läkaren sa att jag inte fick färga, platta eller ens borsta håret på flera veckor. En stor del av mitt hår hade brutits av ända upp vid rötterna och jag var tvungen att klippa av nästan allt. Jag såg ut som en sönderblekt svamp.

Jag gick inte på vårfesten. Jag vägrade gå till skolan i flera dagar och när jag till slut gick dit hade jag mössa – trots att det var typ 20 grader ute. Folk stirrade ändå.

Det tog nästan två år innan mitt hår var friskt igen. Men mitt självförtroende? Det tog mycket längre tid att växa tillbaka.

Jag vill vinna goodiebagen då mitt hår förtjänar att bli omhändertaget. Efter 2 barn så försöker jag fortfarande återställa det till hur det var innan graviditeterna❤